En arbetsresa till Marseille gav insikter och mersmak. Marseille var förra året kulturhuvudstad. Därför hade man byggt ett nytt museum som var en upplevelse både arkitektoniskt och innehållsligt. Husets fasad är gjord av en ny sorts betong, formbar som tillät en lätthet, ett nätmönster, som fascinerade och fick tankarna att gå mot öppenhet och insyn.
Utställningen visade vad de olika länderna runt Medelhavet har gemensamt – då och nu.
Fyra teman beskrevs: Det första, Vad lever man av och vattnets betydelse för att kunna odla, samma mat då som nu och samma ansträngning att få tag på det dyrbara vattnet. br />
Det andra temat var det gemensamma i religionerna runt Medelhavet, en gud, en bok, en byggnad.
Det tredje var tankarna, idéerna och mänskliga rättigheter gestaltade genom antikens filosofer och nutidens kvinnliga politiker i länderna runt Medelhavet.
Det fjärde temat var utmaningar och upptäckter. Ett brusande hav var den samlande bilden. Där fanns förstås de stora upptäcktsfärderna men också det vi fått från de olika länderna, exempelvis kryddor och frukter men också droger.
Vad kan man lära av detta?
Mångfald och mångkultur visar förstås skillnader. Dessa kan vara både spännande och farliga. Det finns i alla organisationer ansträngningar att likrikta, tvätta bort skillnader och assimilera människor för att tämja skillnaderna.
Men än mer intressant är att få syn på det som förenar i kulturerna, det man får och fått och det man uppfattar som gemensamt.
Då blir skillnaderna överbryggbara och behovet av assimilation mindre lockande.
Då kan man också titta på dåtid och nutid med perspektivet ”vad tar vi med oss” i stället för ”vad kastar vi bort”.<